Anna från gården Fjällegärde skulle gå och mjölka sina kor som betade i hagkroken. Hon fann då att hennes kor hade blandat sig med jättens kor. Jätten bodde i berget intill. Innan Anna körde iväg jättens kor från sina ägor mjölkade hon dem. När jätten fick veta detta blev han mycket arg. För att skydda sig mot jätten bar Anna stål på sig. Vid ett tillfälle glömde Anna sig och då passade jätten på att bergta henne. Hon fick sitta vid en sten som senare skulle komma att kallas Varpestenen och varpa garn.

Förtrollningen innebar att hon aldrig kunde bli klar med sitt arbete. Hur mycket hon än varpade, så fanns det lika mycket kvar. I stenen kan man ännu idag se ett hål som blev till genom att det var där Anna placerade varpan. Icke så långt ifrån Varpestenen ligger en liten källa som fått namnet Annas källa. Idag håller den tyvärr på att växa igen. Den skall ha uppkommit genom de tårefloder som Anna grät då hon satt där och längtade hem till make och familj. När det byggdes en ny kyrka i Tegneby blev jätten så illa berörd att han var tvungen att flytta från trakten. Då löstes Annas förtrollning.

Vem var då denna Anna? Jo, det var min farmors farfars mor. Hennes far var Anund Mattsson från Fjällegärde och mor Kerstin Halvardsdotter från St. Husby. Berndt Olsson, Annas make, var från Frändefors i Dalsland. Han kom till Orust under den stora sillfiskeperioden för att söka arbete. Istället blev han gift och lantbrukare. Anna och Berndt hade inte mindre än 7 barn, 4 söner och 3 döttrar. Två av sönerna dog unga.